Livet är orättvist

Idag har vi varit och hälsat på en vän, som är mycket sjuk. Han är bara några år äldre än vi och har fru och två små barn.
Han fick en diagnos om hjärncancer för ca 1½ år sen och nu är det inte långt kvar. De har försökt väldigt mycket för att hålla den i schack, men det går inte. Den är för stark och den sitter så dumt så att det inte går att operera.

Så idag var vi och hälsade på honom på boendet han är på. Han satt ute i sin "rullstol" och kunde lyssna på fåglarna.

Förutom att halva hans kropp är förlamad har han svårt att röra andra halvan också. Han kan endast viska saker, och då bara korta saker.
Eftersom han inte tål annat, får han cortison som smärtstillande och för er som inte vet så gör mycket cortison att man blir väldigt svullen på hela kroppen. Så det var inte jättelätt att känna igen honom.

Vi försökte skämta med honom, berättade allt möjligt för honom och han svarade lite då och då. Små, små ryck i ena mungipan var hans sätt att skratta.

Han har det bra på boendet tycker han, men maten var inte god. Inte undra på när han varit en gourmet. Vi har alltid blivit bjudna på fantastiskt god mat och han tycker det är kul att laga mat.

Han skojade med oss och det var mycket trevligt att se att vår vän var kvar där, men samtidigt så otroligt sorgligt eftersom han är som en fånge i sin egen kropp. Han är helt klar, men har svårt att förmedla vad han tänker och vill.

Jag kände mig jättehemsk för att jag flera gånger inte hörde vad han sa. Tack o lov hörde maken, som satt lite närmre.

Tyvärr orkar vännen mindre och mindre och han somnade till efter en stund. Då hade jag svårt att hålla tårarna borta. Varför händer något sådant en så levande man mitt i livet? En människa som har så många år kvar, som har små barn, som är så aktiv och social? Varför finns cancer?

Vi satt kvar en stund och lät honom vila. Sen väckte vi honom, kramade honom och tackade för att vi hade fått komma och hälsa på och att vi skulle komma tillbaka.

På väg ut träffade vi en av sköterskorna, som lade in ett album jag hade scrappat till honom. Hon berättade att han är stark. Han är social och vill alltid sitta med ute och äta med alla andra. Han skrattar, skämtar och är jättehärlig, och det är precis som innan. Detta var väldigt skönt för oss att höra.
Dessutom sa sköterskan att hon aldrig sett någon ha så många vänner. Det är alltid någon som hälsar på, så han är inte ensam många stunder. Hon tyckte att detta var mycket härligt och det tyckte vi med. Han har alltid varit otroligt social så det är ju bra att det är ett bra ställe där de pratar med honom och att han inte sitter ensam på sitt rum.

Efter besöket stod vi och grät på parkeringen. Man tar verkligen så mycket i livet och själva livet som en självklarhet, och ändå tycker jag att jag bättrat mig sen mitt sista utomkvedshavandeskap som höll på att kosta mig livet. Men visst faller man tillbaka ibland och bara tar saker för givet. Gnäller för småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Så att få träffa en vän som inte längre kan göra något får en att verkligen vakna upp och njuta av allt runtomkring sig.

Nu ska jag torka tårarna och gå och krama om min man.