Bröllopskort & Present

För två veckor sen var vi på bröllop.
En underbar tjej, som jag lärde känna för två år sen knöt banden med sin älskade sambo. Det var den vackraste vigsel jag varit på. Den var känslosam och helt underbar.

Jag gjorde ett kort samt en liten ask där jag hade lagt i personliga stämplar som jag designat och även EZ-monterat så att bruden har något att scrappa med sen i bröllopsalbumet. :)

Många bilder och vinklar blir det nu. Håll ut. ;)

 Texten är en av de stämplar jag gjorde och som de fick.

 Ner till höger är två tulpanknoppar och upptill är en blomstängel. Det ska symbolisera "två blir ett".

Framsidan av kortet

 Längst bak ett papper från Inkido.
Ovanpå det ett tårtpapper. Ovanpå tårtpappret tjock wellpapp där jag stämplat och dragit vid distress stains över och till sist highlightat swirlarna, som jag stämplat.

Motiet är från Magnolia som jag färglagt med distresser och Twinklings. Namnen har jag själv skrivit.

 Tagen har jag gjort så att jag tagit ett gammalt papper, rivit i mindre bitar och limmat på tagen lite hur som helst. Överst limmade jag en rubrik på pappret. Jag kladdade på crackle paint Rock Candy (transparent) och lät det torka ordentligt. När det var torrt färgade jag in tagen med div bruna distresser.

Insidan

Här är en annan stämpel jag gjort till dem.
Hjärtana är Spellbinders. Jag har färgat in med distresser.

Motivet är Magnolia. Även den är färglagd med distresser och Twinklings.

 Baksidan ville jag inte använda de vanliga handgjort av-stämplarna så jag stansade ut två hjärtan och skrev i dem istället.

Jag hoppas de blev glada för det.
Vi var mycket glada att vi fick vara med och fira deras bröllopsdag med dem och vilken fest!!!! :)

Begravning

Idag har vi tagit ett sista farväl av vår vän Daniel.

Maken jobbade på förmiddagen medan jag blev passad av bonussystern Linda. Det var skönt att inte vara ensam på förmiddagen. Många tankar som surrade runt i huvudet i 180 knyck.

Våra syrener som vi lade på kistan

Istället för varsin ros hade vi med oss varsin kvist syrener att lägga på kistan. Dessa klipptes hos Linda. Ljuslila och vita blev det.
Maken hade uppskattat hur lång tid det tog att ta sig till kyrkan. Dessutom ösregnade det samt att vi hamnade bakom en traktor som vägrade köra in i en av alla de fickor som fanns längs vägen för att släppa fram oss bilar som låg bakom.
Detta gjorde att vi bokstavligt talat sprang in i kyrkan kl 13.00. Pax, en god vän, hade förvarnat om att vi var sena, så de väntade på oss.

Det var otroligt vackert i kyrkan. En jättefin kista i (vad jag tror) ek och vackra blommor runt om.
Massor med tända ljus överallt i kyrkan. Jennifer, en av Daniels bästa och äldsta vänner, höll i begravningen. Hon gjorde ett fantastiskt jobb! Det var den finaste begravningen jag varit med om och antagligen kommer att vara med om. Hon sa så otroligt fina saker som kom direkt från hjärtat. Det var även vacker musik.

Naturligtvis hade jag glömt näsdukarna vi fått av Linda (för att vi hade glömt hemma) i bilen och tårarna flödade från både mig och maken där vi satt under begravningen. Det var allt annat än smidigt att glömma dem kan jag tala om.

När Sofia och barnen gick fram hade barnen varsin blomma och varsin teckning de lade på kistan. Det var nog inte många som kunde låta bli att fälla en tår då. Så otroligt fint och samtidigt otroligt sorgligt. Likaså att se hans föräldrar. Inga föräldrar skulle behöva begrava sina barn, oavsett ålder!
Att sen själv gå fram och lägga blommorna på kistan var otroligt tungt. Att se hans namn och årtal på kistan. Fy fan! Ingen ska behöva gå bort så tidigt!

Som en av de sjungna sångerna sjöngs "En doft av ditt väsen" från operan Cosi fan tutte, som var Daniels första och sista opera han var med i. Första gången sjöng han och sista gången var förra året då han var regissör och tänkt att han skulle dela roll med maken. Men p g a sjukdomen kunde han inte vara med på en enda föreställning och maken gjorde samtliga föreställningar.
Att höra den melodin (dock på italienska idag) fick mig att brista fullständigt. Att veta att hans operacirkel var sluten, att han skulle sjungit denna förra året, att den handlar om kärlek, att hans fru aldrig mer kommer att få höra honom sjunga den för henne (maken sjöng den "till" mig genom att titta på mig varje föreställning). Det blev för mycket för mig. Jag tjöt ordentligt.

Att se så många komma för Daniel och hans familj var fint. Men det var samtidigt otroligt jobbigt att se så många gå fram till kistan och deras ledsamhet.

Eftersom vi inte har någon tidning hade vi missat att man skulle anmäla sig till kaffet efteråt. Tack o lov fixade älskade Pie detta så att vi också fick vara med.
Vi satt och pratade om Daniel och tre stycken höll jättefina tal med minnen om Daniel. Det kändes fint att höra och vi skrattade igenkännande när de delade med sig av sina minnen.
Tiden flög iväg och vi satt verkligen där i flera timmar. Vi var nog många som behövde det.
Många kramar blev det. Och jag pratade lite med Daniels fru Sofia. Jag upprepade åter igen att vi finns där för henne om och när hon behöver hjälp av något slag. Jag kramade henne, lovade henne att jag ska skicka foton och skriva minnen om Daniel som hon ska få sätta in i barnens album som hon ska göra.
Sen var jag så ofin att jag faktiskt frågade om de hade kunnat titta i albumet tillsammans. Hon sa att det hade de gjort och att de båda hade tyckt att det var jättefint. Behöver jag säga att det var som en stor sten släppte från mitt bröst? En stor sten av dåligt samvete för att de fick den så sent. De skulle fått den för ett år sen. Men tiden har inte räckt till och man har innerst inne trott att han skulle klara sig.

Sofia är en otroligt stark kvinna, som har mycket stöd runt sig, och det var fint att se idag.

Ikväll har jag och maken tittat på ett av de spex som Daniel var med i, "Småfranska revolutionen" från 1996, där han spelade Marie Antionette. En roll han gjorde mycket bra och ett roligt spex.
Att han är borta har nog tyvärr fortfarande inte riktigt gått upp för oss, trots dagens händelser. Men helt borta är han inte. Han finns och kommer alltid att finnas i våra minnen och hjärtan. Där har han en speciell plats.

Istället för blommor...

har vi skänkt pengar till Cancerfonden till minne av vår vän Daniel.

Varför smycka med svindyra blommor vid en begravningsceremoni när man istället kan skänka pengar som gör nytta för forskning, så att vi kanske kan rädda liv och färre (helst ingen) behöver lämna oss i förtid.

Daniels underbara fru Sofia har startat en insamling till minne av Daniel.
Vill du också bidra, gå till insamlingen här. Det spelar ingen roll om du kände honom eller inte. Du kanske bara hatar cancer.

Må alla få slippa cancer och må de som drabbats få en chans att överleva.
En extra kram till kusin vitamin Lotta, som kämpar med sin cancer.

Sov gott älskade vän

För en stund sen fick vi besked att vår vän somnat in för evigt.
Han somnade in igår kväll.

Han har det bättre nu. Han slipper lida. Han slipper ha ont, slipper vara förlamad, inlåst i sin egen kropp. Förhoppningsvis är han på ett bättre ställe, där kan han sjunga vackert igen, skratta, äta gott, prata hur mycket han vill och få vara den man han egentligen är.

Men mina tankar går till hans fru och barn. Jag kan inte föreställa mig hur det är för dem. Men att det är jobbigt för dem är nog det minsta man kan säga.

R.I.P. Våra tankar finns hos dig och familjen. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan och minnen.

Livet är orättvist

Idag har vi varit och hälsat på en vän, som är mycket sjuk. Han är bara några år äldre än vi och har fru och två små barn.
Han fick en diagnos om hjärncancer för ca 1½ år sen och nu är det inte långt kvar. De har försökt väldigt mycket för att hålla den i schack, men det går inte. Den är för stark och den sitter så dumt så att det inte går att operera.

Så idag var vi och hälsade på honom på boendet han är på. Han satt ute i sin "rullstol" och kunde lyssna på fåglarna.

Förutom att halva hans kropp är förlamad har han svårt att röra andra halvan också. Han kan endast viska saker, och då bara korta saker.
Eftersom han inte tål annat, får han cortison som smärtstillande och för er som inte vet så gör mycket cortison att man blir väldigt svullen på hela kroppen. Så det var inte jättelätt att känna igen honom.

Vi försökte skämta med honom, berättade allt möjligt för honom och han svarade lite då och då. Små, små ryck i ena mungipan var hans sätt att skratta.

Han har det bra på boendet tycker han, men maten var inte god. Inte undra på när han varit en gourmet. Vi har alltid blivit bjudna på fantastiskt god mat och han tycker det är kul att laga mat.

Han skojade med oss och det var mycket trevligt att se att vår vän var kvar där, men samtidigt så otroligt sorgligt eftersom han är som en fånge i sin egen kropp. Han är helt klar, men har svårt att förmedla vad han tänker och vill.

Jag kände mig jättehemsk för att jag flera gånger inte hörde vad han sa. Tack o lov hörde maken, som satt lite närmre.

Tyvärr orkar vännen mindre och mindre och han somnade till efter en stund. Då hade jag svårt att hålla tårarna borta. Varför händer något sådant en så levande man mitt i livet? En människa som har så många år kvar, som har små barn, som är så aktiv och social? Varför finns cancer?

Vi satt kvar en stund och lät honom vila. Sen väckte vi honom, kramade honom och tackade för att vi hade fått komma och hälsa på och att vi skulle komma tillbaka.

På väg ut träffade vi en av sköterskorna, som lade in ett album jag hade scrappat till honom. Hon berättade att han är stark. Han är social och vill alltid sitta med ute och äta med alla andra. Han skrattar, skämtar och är jättehärlig, och det är precis som innan. Detta var väldigt skönt för oss att höra.
Dessutom sa sköterskan att hon aldrig sett någon ha så många vänner. Det är alltid någon som hälsar på, så han är inte ensam många stunder. Hon tyckte att detta var mycket härligt och det tyckte vi med. Han har alltid varit otroligt social så det är ju bra att det är ett bra ställe där de pratar med honom och att han inte sitter ensam på sitt rum.

Efter besöket stod vi och grät på parkeringen. Man tar verkligen så mycket i livet och själva livet som en självklarhet, och ändå tycker jag att jag bättrat mig sen mitt sista utomkvedshavandeskap som höll på att kosta mig livet. Men visst faller man tillbaka ibland och bara tar saker för givet. Gnäller för småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Så att få träffa en vän som inte längre kan göra något får en att verkligen vakna upp och njuta av allt runtomkring sig.

Nu ska jag torka tårarna och gå och krama om min man.