Begravning

Idag har vi tagit ett sista farväl av vår vän Daniel.

Maken jobbade på förmiddagen medan jag blev passad av bonussystern Linda. Det var skönt att inte vara ensam på förmiddagen. Många tankar som surrade runt i huvudet i 180 knyck.

Våra syrener som vi lade på kistan

Istället för varsin ros hade vi med oss varsin kvist syrener att lägga på kistan. Dessa klipptes hos Linda. Ljuslila och vita blev det.
Maken hade uppskattat hur lång tid det tog att ta sig till kyrkan. Dessutom ösregnade det samt att vi hamnade bakom en traktor som vägrade köra in i en av alla de fickor som fanns längs vägen för att släppa fram oss bilar som låg bakom.
Detta gjorde att vi bokstavligt talat sprang in i kyrkan kl 13.00. Pax, en god vän, hade förvarnat om att vi var sena, så de väntade på oss.

Det var otroligt vackert i kyrkan. En jättefin kista i (vad jag tror) ek och vackra blommor runt om.
Massor med tända ljus överallt i kyrkan. Jennifer, en av Daniels bästa och äldsta vänner, höll i begravningen. Hon gjorde ett fantastiskt jobb! Det var den finaste begravningen jag varit med om och antagligen kommer att vara med om. Hon sa så otroligt fina saker som kom direkt från hjärtat. Det var även vacker musik.

Naturligtvis hade jag glömt näsdukarna vi fått av Linda (för att vi hade glömt hemma) i bilen och tårarna flödade från både mig och maken där vi satt under begravningen. Det var allt annat än smidigt att glömma dem kan jag tala om.

När Sofia och barnen gick fram hade barnen varsin blomma och varsin teckning de lade på kistan. Det var nog inte många som kunde låta bli att fälla en tår då. Så otroligt fint och samtidigt otroligt sorgligt. Likaså att se hans föräldrar. Inga föräldrar skulle behöva begrava sina barn, oavsett ålder!
Att sen själv gå fram och lägga blommorna på kistan var otroligt tungt. Att se hans namn och årtal på kistan. Fy fan! Ingen ska behöva gå bort så tidigt!

Som en av de sjungna sångerna sjöngs "En doft av ditt väsen" från operan Cosi fan tutte, som var Daniels första och sista opera han var med i. Första gången sjöng han och sista gången var förra året då han var regissör och tänkt att han skulle dela roll med maken. Men p g a sjukdomen kunde han inte vara med på en enda föreställning och maken gjorde samtliga föreställningar.
Att höra den melodin (dock på italienska idag) fick mig att brista fullständigt. Att veta att hans operacirkel var sluten, att han skulle sjungit denna förra året, att den handlar om kärlek, att hans fru aldrig mer kommer att få höra honom sjunga den för henne (maken sjöng den "till" mig genom att titta på mig varje föreställning). Det blev för mycket för mig. Jag tjöt ordentligt.

Att se så många komma för Daniel och hans familj var fint. Men det var samtidigt otroligt jobbigt att se så många gå fram till kistan och deras ledsamhet.

Eftersom vi inte har någon tidning hade vi missat att man skulle anmäla sig till kaffet efteråt. Tack o lov fixade älskade Pie detta så att vi också fick vara med.
Vi satt och pratade om Daniel och tre stycken höll jättefina tal med minnen om Daniel. Det kändes fint att höra och vi skrattade igenkännande när de delade med sig av sina minnen.
Tiden flög iväg och vi satt verkligen där i flera timmar. Vi var nog många som behövde det.
Många kramar blev det. Och jag pratade lite med Daniels fru Sofia. Jag upprepade åter igen att vi finns där för henne om och när hon behöver hjälp av något slag. Jag kramade henne, lovade henne att jag ska skicka foton och skriva minnen om Daniel som hon ska få sätta in i barnens album som hon ska göra.
Sen var jag så ofin att jag faktiskt frågade om de hade kunnat titta i albumet tillsammans. Hon sa att det hade de gjort och att de båda hade tyckt att det var jättefint. Behöver jag säga att det var som en stor sten släppte från mitt bröst? En stor sten av dåligt samvete för att de fick den så sent. De skulle fått den för ett år sen. Men tiden har inte räckt till och man har innerst inne trott att han skulle klara sig.

Sofia är en otroligt stark kvinna, som har mycket stöd runt sig, och det var fint att se idag.

Ikväll har jag och maken tittat på ett av de spex som Daniel var med i, "Småfranska revolutionen" från 1996, där han spelade Marie Antionette. En roll han gjorde mycket bra och ett roligt spex.
Att han är borta har nog tyvärr fortfarande inte riktigt gått upp för oss, trots dagens händelser. Men helt borta är han inte. Han finns och kommer alltid att finnas i våra minnen och hjärtan. Där har han en speciell plats.